Fredagen den 5 oktober just när jag gått upp ur sängen märker jag att slemproppen gått. Även om jag vet att det inte behöver betyda så mycket är det roligt att något händer. Kroppen börjar förbereda sig. När jag och Lovis (3 årig dotter) äter lunch samma dag får jag några kännbara sammandragningar och livmodern fortsätter att jobba på under eftermiddagen och kvällen även om de inte gör ont. Då hembarnmorskorna vill veta tidigt om något är på gång för att kunna planera vilka som ska komma och när, ringde jag Ann och berättade att något eventuellt var på G. Vi bestämde att jag skulle höra av mig om något mer hände. Jag och Daniel (maken) lade oss i soffan framför en film och sammandragningarna fortsatte. När vi gick och lade oss stannade dock allting av och jag sov hela natten. Under lördagen och söndagen hade jag färre sammandragningar än jag haft på flera veckor. Jag hade sms-kontakt med barnmorskorna som tyckte att så kan det vara innan det drar igång på allvar.
Veckan, då barnet beräknades komma på torsdagen, började. Lite mer av slemproppen släppte och på kvällarna hade jag lite sammandragningar. På måndagen gick jag och dottern genom hela stan för rutinbesök på MVC och sen hängde vi på öppna förskolan. Tisdag och onsdag lämnade jag henne på förskolan 9-14 och vilade mest hemma under tiden. Dessa dagar var första gången jag känt att det gjort ont att gå. Det kändes som knivar i underlivet alternativt att bäbisens huvud slog mot symfysen för varje steg. Ajaj! Antagligen höll han riktigt på att sjunka ner ordentligt dessa dagar.
På torsdagen, den 11:e oktober gick maken till jobbet som vanligt och jag gick upp först när han hade gått. Dottern kollade på teve. Efter frukost när jag skulle göra henne i ordning för att gå till förskolan kände jag hur vatten började pulsera ur mig i vågor. En sammandragning och sen en våg av vatten. Vattnet hade gått! Eller? Jo, så måste det nog vara. Efter att ha bytt binda några gånger fick jag på oss kläder och sköt barnvagnen till förskolan.
På vägen hem från förskolan började jag ana att förlossningen faktiskt startat men jag var inte helt säker. Det kom sammandragningar som kändes ordentligt men det behöver ju inte betyda så mycket tänkte jag. Jag ringde dock maken och berättade att jag trodde att det kanske, eventuellt satt igång. Jag tyckte inte att Daniel behövde komma hem. Vi bestämde att han skulle gå till sin grupp på gymmet och kanske komma hem efter det, till lunch. Därefter ringde jag barnmorskan Liisa och pratade med henne en stund. Hon ville veta hur sammandragningarna kändes, om de var regelbundna, om vattnet var klart, om jag känt fosterrörelser etc. Jag bestämde att jag skulle ordna lite praktiskt och gå och lägga mig att vila. Sen skulle vi höras igen.
Jag ringde vår barnvakt också och berättade att vi antagligen behövde deras hjälp på eftermiddagen. Vi bestämde att Lovis skulle få stanna på förskolan till 14, som vanligt, att Daniel skulle hämta henne och att barnvakterna skulle hämta henne hos oss 14:30 -om de inte hörde något annat. Jag packade Lovis övernattningsväska.
Jag lade mig sen i sängen med telefonen och appen ”Full term” som mäter hur långa värkar man har med hur långt mellanrum. Först hände ingenting och jag tänkte – Nähej, stannade det av nu. Sen kom en rejält kraftfull värk på 90 sekunder – Oj! Är det så här nu! Efter det kom värkarna med 1min och 40 sek mellanrum och var 40 sekunder långa.
Sammandragningar var mer kraftfulla än att det gick att ligga kvar i sängen. Halv tolv kom maken hem och vi sa först att vi skulle äta lunch, att han skulle dammsuga och senare hämta Lovis. Jag satt på golvet i skräddare och drack te, lutad mot en hink med leksaker, och tog emot sammandragningar.
Vi kom dock snart fram till att det inte riktigt var en vettig tidsplan. Vi pratade med barnmorskorna som, när de hörde hur täta värkarna var, ville göra sig i ordning att komma med tanke på att de bor en bit bort. Så vi ringde barnvakterna och sa – Kom nu! Och Daniel åkte och hämtade Lovis direkt och vi åt lunch när hon var hemma. Golvet blev aldrig damsuget…
Våra vänner Maria och Thomas som skulle ta hand om dottern kom strax före ett. Lovis och Maria hängde med mig i köket medan bilbarnstolen bytte bil, en stor madrass hämtades upp från källaren och det sista packades ihop. Det är svårt att veta om dottern förstod vad som var på gång. Hon strök mig över pannan när en värk kom.
– Jag ska sova hos Mia och Thomas. Vad ska ni göra?
– Vi ska föda barn!
Samtidigt som Lovis åkte iväg med sina barnvakter 13:30 kom barnmorskorna Ann och Helena och de första värkarna som jag kände att jag verkligen behövde Daniel som stöd. Vi kramade om barnmorskorna och de gjorde sig hemmastadda i köket. Själv placerade jag mig på en pilatesboll i vardagsrummet. Daniel lade ut den stora madrassen framför soffan i vardagsrummet och bäddade med ett plastlakan han köpt på ebay och vanligt bomullslakan över. Då jag inte hade känt så mycket fosterrörelser lyssnade barnmorskorna på bäbisen med trätratt och allt var bra. Det var den enda ”undersökningen” som gjordes under förlossningen.
Härefter är tidsuppfattningen rätt luddig. Enligt journalen åt jag pannkakor vid 15-tiden. Helt plötsligt blev jag så sugen på pannkakor med kokosolja och socker. Maken fick ställa sig och steka plättar åt oss alla vilket var rätt trevligt. Jag gick runt lite i köket och tog emot värkarna sittandes på huk eller med armarna kring Daniels hals. När jag väl skulle äta pannkakorna kunde jag inte riktigt bestämma mig om jag skulle äta eller kräkas men efter en stund gick illamåendet över och jag åt två pannkakor med god aptit. Jag sköljde ner dem med iskallt kokosvatten.
Det kändes hela tiden lugnt och precis som det skulle. Jag kände att det fortskred men ingen av oss klockade några värkar efter att jag gjort det själv där vid 10-tiden på förmiddagen. Ibland ändrade värkarna karaktär och de första av en ny ”sort” överraskade alltid och jag behövde använda Föda utan rädsla-verktyget ”rösten”. Det var så naturligt att börja ljuda mörkt när det kändes lite övermäktigt. Från 16-tiden började förlossningen bli mycket mer intensiv och jag och maken förflyttade oss från bollen till madrassen på golvet. Jag hade redan från början bestämt att jag ville föda på golvet, inte i sängen. Jag vet inte riktigt varför, men det kändes tryggt och ”jordat” att hålla till lågt än uppe i en säng.
Ann och Helena flyttade in till oss i vardagsrummet när de märkte att det hände saker. De kom på helt rätt signal utan att vi behövde ”signalera”. Det kändes tryggt, rätt och bra. Nu tar värkarna i ordentligt och maken är fastklistrad vid mig och ljuder med mig i varje värk. Ibland kommer någon riktigt ”elak” värk och jag ”tappar” några sekunder och tänker och säger –Nej, ajaj. Men fångas snabbt upp av maken med ett doft –Jaaaa. Och jag påminner mig om att värkarna är snälla. De hjälper oss. Varje värk är ett steg närmare vår bäbis.
Runt 17-tiden började det trycka på ordentligt och Ann och Helena uppmuntrade mig att följa med i krystvärkarna. Jag får den obehagliga känslan av att jag ska bajsa ut barnet och vi provade olika förlossningsställningar för att få barnet att komma förbi. Jag satt på huk, på knä och lutade mig över soffan bland annat. Jag känner hur barnet förflyttar sig och om en ställning är effektiv eller inte. Det är så otroligt intensivt! Efter ett tag ställer jag mig upp och lutar mig mot Helena. Då tar krystvärkarna fart ordentligt och jag krystade oforcerat. Snart kommer han! Efter ett tag får jag förslaget att ställa mig på alla fyra men jag förstår först inte alls hur det ska gå till men efter några värkar får vi till det.
Nu är det nära! –Känn efter, han är där! Och jag känner efter och tror att jag känner hans mjuka huvud där inne. Snart kommer han. Snart är han här!
För varje värk kommer det lite bajs som maken varligt torkar bort. Jag kan inte bry mig mindre. Det sker något mycket större här än vad lite bajs kan störa.
De där sista, sista värkarna är rätt jobbiga men med det fantastiska stöd jag fick av maken och barnmorskorna går det bra. Det är så nära. Det går ändå inte att ångra sig. Vi ljudar tillsammans mörka, långa – Jaaaa…
Och så kommer han! Det svider och sticker och jag känner att jag spricker lite men sen är huvudet ute. Sen händer ingenting på väldigt länge men Ann och Helena lugnar att det är helt okey. Efter vad som känns som lång, lång tid kommer en krystvärk till och jag kan trycka ut resten av kroppen. Han är här! Han tas emot i sin fars varma händer och lyfts sedan fram mellan mina ben där han får ligga en stund på madrassen och bli beundrad. Navelsträngen är lite kort så han får ligga på mitt ben i väntan på att navelsträngen ska sluta pulsera. Efter 15 minuter pulserar navelsträngen fortfarande ordentligt. Efter 25 minuter börjar bäbisen visa att han vill äta så efter 30 min, då navelsträngen är nästan helt vit klipper Daniel den och jag lyfter upp barnet till bröstet och ammar honom för första gången. Fantastiskt!
Sen är det dags att krysta ut moderkakan. Jag tycker den är stor och vacker. Ann visar upp den och förklarar.
Daniel går och hämtar en flaska äppelcider att skåla i. Åh, så gott! Och jag äter den godaste bananen i mitt liv. Maken sätter in en lasagne i ugnen.
Helena kollar läget i underlivet. Jag har fått några bristningar som behöver sys. Barnet ligger i sin pappas famn och de är bredvid mig. Helena sätter på sig pannlampan (klockan är nu ca 19 och det är mörkt ute) och syr tre stygn. Sen behöver jag kissa och tar samtidigt en dusch. Helena följer mig dit och kollar att jag klarar mig och det gör jag. Jag mår riktigt bra!
Efter en del fix och plock sätter vi oss och äter middag. Jag är full av härliga hormoner och sitter och småpratar med Ann och Helena och ammar. Daniel äter tyst och trött men lycklig. Vid 21 kramar vi hejdå och jag och Daniel sätter oss på madrassen i vardagsrummet en stund och bara tittar på lillkillen som kom till världen just där på den platsen. Sen går och lägger oss i vår egen säng. En natt utan så mycket sömn men med förundran och lycka.
Dagen efter kommer storasystern hem och beundrar sin lillebror.
Familjen är hel igen.
men jag tror ni förstår hur jag gjort i alla fall.
